utropstecken

Fan vad jag är dålig
nej förresten, jag är sämst.

Från att jag klev på till att jag klev av bussjäveln trodde jag att jag skulle dö.

Jag vet inte varför men det är någonting inom mig som tar kål på mig. Alltid.
Jag kan knappt gå utanför dörren utan att ångesten knackar mig på axeln.

Det är sjukt egentligen för jag är hur frisk som helst, det är inget fel på mig. Jag får bara för mig dumma saker som att alla i bussen tittar på mig, det är mig de talar om, skrattar åt och förlöjligar.
Jag är hack-kycklingen, precis som hemma.

Det är omöjligt att gömma sig, jag är för stor för att missa.
Om vi drar in en stor ko i bussen, visst märker väl någon det? (alla).

Det är inte så att jag känner mig speciell, det är inte därför dom tittar. Jag vet ju varför och jag försöker ju göra någonting åt det men innerst inne vet jag att jag alltid kommer se ut så här och det är bara mitt fel. Det är jag som har misshandlat mig själv till att bli så här.

Gamla fotografier brukar komma tillsammans med fina minnen och en längtan tillbaka. Men när en människa har sjunkit till den nivån att det är omöjligt att hitta en ynka liten del av sig själv som man tycker om så är det svårt att titta på det som varit när nutiden är så brutalt jävla dålig.

Mitt självförtroende är ett jävla svek, en riktig jävla kniv i ryggen.

För att komma tillbaka till det jag egentligen tänkte skriva så var jag genomsvettig när jag kom fram till bion. Vädret kan ha varit en av orsakerna, likaså min fetma och likaså rädslan att bli sedd som ett jävla nervvrak.

Jag skämdes när jag kom fram. Jag ville slänga mig framför nästa bästa bil som kom, men det kom aldrig någon. Sofia kom och vi gick in. Jag skulle dra kortet i biomaten och även där fick jag en löljig panik. Biljetterna skrevs ut och vi gick upp och satte oss i fönstret.

Folk, mycket folk. Uttittad, självklart. Jag klandrar ingen för hur fan såg jag ut?
Vi gick till affären och nu var jag tvungen att gå förbi folket igen.

Fötterna var tunga som bly och hjärtat slet sig ur bröstkorgen. Jag andades häftigt, nej jag andades inte alls. Äntligen ute. luft, andas.

Jag köpte ingenting till bion, jag var grinig för att jag glömt mitt vatten hemma.
Men filmen var sjukt jävla bra och jag trodde jag skulle gråta ibland men ruskade om mig själv.

Under filmen skickade jag ett sms inuti väskan ( ville ju inte ta upp telefonen och dra all uppmärksamhet till mig ) skrev ett par fel men det var en förståelig text. ''kan du hämta mig efter bin annars måste jag vänta länge''.
Mamma svarade inte och jag började få panik så jag ringde henne samtidigt som Sofia ringde sin pappa. Det var bara hennes pappa som svarade. Jag försökte igen, återigen inget svar. helvete. Jag tänkte gå hem först men Sofias pappa skjutsade mig hem.
Tack.

Mamma hade köpt naturgodis till mig, jag trotsade och sa att jag inte ville ha.
Efter ett tag gav jag efter och tog ett par ... tusen kg.
Jag får skylla mig själv som har ångest, det är mitt eget fel. Just nu.


Jag vill befinna mig på en vacker plats utan speglar och hinder.