Återigen torsdag.

Den här veckan har bestått utav 2 prov och ett läxförhör i måndags.
Tisdag: Sjukt tråkig drakon & läxförhör i omv.
Onsdag: Författarbesök av Torgny sen fick vi sluta tidigare.
Idag, Torsdag: Idh-prov och konditionsträning praktiskt.
Jag är sjukt klen på det området så min mage krampade och ville skjuta upp allting som befann sig i magsäcken, mina ögon svartnade, benen skakade, halsen värkte och det kändes som en brutal halsbränna. En såndär känsla man får när man har spytt, halsen svider och bränner för att halsen inte är till för att skjuta upp saker.
Jag tyckte inte det var någon ide att prata med stefan om det så jag la mig ner på golvet och försökte svälja, svälja svälja.
Vi fick en halv minuts rast för att dricka vatten, inte dålig kö till EN jävla kran! och så äntligen var det min tur. ''SAMLING!''. Du, glöm det. Jag ska ha mitt vatten.
Ibland vill jag ge honom en riktigt jävla kärringsmäll.
Åh, jag blir så sjukt motiverad till nästa lektion vi har med honom, ytterligare ett plågsamt pass. TACK

Spirited away

Himmelens alla stjärnor

En känsla så stor av välbehag rusar genom nerverna i ryggradens alla kotor ner till fotens alla ben.
Den studsar tillbaka och stannar i vadmuskeln, den gör mig ostadig och nästan rädd.
Känslan av välbehag dunstar över till något helt annat & hjärtat bankar allt hårdare, svetten rinner nedför min panna som ett dåligt försök att dämpa smärtan.
Färgen i ansiktet försvinner helt och någonting slukar mig ner till vråns alla mörker. Jag känner ingenting, allt är så tomt, några knivhugg i hjärtmuskeln får mig att förstå att det inte är över än.
Hjärnan vill inte tänka, har ingen som helst tillåtelse till det. Ögonen vattnas och ansiktet blir översvämmat, nästan dränkt i alla tårar. Jag behöver bara stå ut lite till, sen är det över, finito.

Solen skiner men det är en mystisk färg på himmelen över mig, dödens alla färger samlade i ett.

Vi skulle kunna dela vår sorg i alla regndroppar som forsar ner från himlavalvet, vi skulle kunna dela glädjen som solens strålar skiner genom molnen, vi skulle kunna dela vinden när vi vill blåsa bort parasiter och odågor.
Men miljoner nålar vrider och vänder sig i hela kroppen och strypningskänslan av en boa tränger sig runt halsen. Några nerver i halsen spricker samtidigt som den tredje halskotan knakar till och bryts. Tusen små bloddroppar tittar fram, den ljust röda färgen övergår i mörk, nästan svart färg och döden tar mig i ett svep som blåsten, i ett spöregn med taggiga nålar som dräper min utslagna kropp och i ett solsken försvinner jag till himmelens alla stjärnor.

Ibland är en dröm det finaste man har

Efter x antal sömnlösa nätter så är det ju inte mer än rimligt att man drunknar när man tar ett bad, visst?

Jag tycker om känslan av svindlande varmt vatten som pirrar i tårna och värmen som sprider sig därifrån runt som en virvel genom hela kroppen, som ett varv runt tellus, ja ungefär så fast det går på en sekund! två ibland. Men sen försvinner det lika fort.
Det är då jag blir sömnig, varm och sömnig. När jag sedan ligger under ytan börjar jag förstå. Det går självfallet inte att fly från verkligheten bara sådär. Det verkar så enkelt men verkligheten är svår, så jävla svår.
Men tiden under vattnet är tidlös, där kan jag leva mina drömmar till det yttersta.
Allt som tidigare inte varit möjligt att våga drömma om kan slå in på en bråkdels sekund, vilket är underbart. En dröm och en önskan som blir till verklighet är sällsynt, precis som en blåsippa på en sommaräng som väntar på att plockas. Innerst inne vet man att det är fel att plcka blomman, men den är så fin och frästelsen är för stor. Precis som en dröm. Och precis som drömmen så slocknar blomman en dag, den dör.

Alla ljud som tidigare stört mig försvinner helt, jag finner en tystnad som annars är väldigt svår att nå. Någon kommer och spräcker den ömtåliga bubblan jag precis byggt upp. Det är vattnet som tappar temperaturen, allt blir medel, precis som innan mitt ynkliga bad.

Mitt liv är medel, inget speciellt bara ynkligt.