Jag tänker faktiskt skriva att mitt liv suger och är totalt meningslöst.
Jag bryr mig inte om det låter töntigt och jag bryr mig inte om det finns dom som har det sämre. Jag bryr mig inte om någonting längre.
Jag ser för övrigt hemsk ut, tydligen. Mamma suckar och stönar och klagar på hur deprimerad jag ser ut, att hon får ont i magen av att se mig sån och så den gamla sången att jag måste göra si och så. Då mår jag ju bara ännu sämre, jag kan inte få upp mina mungipor, inte en enda centimeter. Hur mycket jag än försöker så sitter dom som fastklistrade.
Jag lever inte, jag kan inte kalla det jag lever för liv. Okej emo om du vill, fine.
När jag väl fått upp hoppet så är det som en tunn bubbla av ett b diskmedel.
Allting spricker så lätt, min vän.
söndag 30 november 2008
lördag 29 november 2008
Det värsta av allt är att han är snyggare än självaste Brendon Urie.
Kikade lite på fotbollen idag, Holland-Italien. Gick väl inte som planerat, att Italien skulle vinna matchen, lite tråkigt tycker jag.
3-0 till Holland
Jag har aldrig tänkt på att Andrea Pirlo verkligen är TINY MAN! Sjukt liten, han syns knappt, eller jo men det är knappt! Och hans brytningar är LA bäst!
''la'' var dock ironiskt och jag hatar fjortisar mer än vanligt. Speciellt dom från göteborg.
Den här dagen har varit hemsk. Satt och lyssnade på Robin Bengtsson-Fields of gold och började störtböla, samtidigt som jag skrev ett dagboksinlägg.
Helt sjukt vad jag är less på allting!
:)
Your love is my love
Om jag får bestämma så ska Robin och Kevin möta varandra i finalen, nu blir det väl säkert inte så eftersom alla kommer glömma att rösta på Robin då han satt säkert i fredags. heheh! Om det inte blir som jag har tänkt så kommer jag inte se finalen.
punkt
onsdag 26 november 2008
Why you look so sad?
Tears are in my eyes. Jag fick rysningar i hela kroppen.
Jag hoppas alla röstar på honom nu på fredag och jag hoppas Alice drar till solen och blir...bränd.
Jag säger då det..
De stora orden på praktiken är ''jag säger då det..'' eller ''så det så''. haha, alltså jag kommer fan sakna gamlingarna på avdelningen när jag slutar, så det så..
När jag gick hem på lunchen idag fick jag helt plötsligt höra att jag var ett psykfall.
Det kom från ingenstans..Tjejen med panikångest yttrar sig och säger att jag är ett psykfall? Jag är så sjukt trött på henne, så jävla less. Hon får fan skylla sig själv att hon förlorar min respekt.
Min respekt ska man förtjäna, så det så!
Sen att Kajsa är ledsen och så det kan jag ta men att hon kallar mig för psykfall helt i onödan är steget över kanten.
Kajsa hade glömt att logga ut sin playahead, jag låtsades som ingenting och snokade runt som en jude. Såg att hon hade skrivit till en kille och typ ''#13 - Loca-026 igår 01:53 [hemligt] hehe de e nice ;) men ja haft mkt problem me missbruk sista tiden assoh inget ja e stolt över så nu ja lever drogfria dagar :D käänns rätt så bra faktiskt ;) ''
Är hon seriös..? så jävla fake allting! att hon kan skriva till vemsomhelst om sina problem och sen skriva med en jävla massa smileysar, ASSOH.. Hur seriösa är smileysar?
haha blir så jävla irriterad. Jävla spel..Och att alla tror på hennes påhitt gör mig SÅ arg.
Ja, det där med drogerna har jag väntat i hela mitt liv på att hon ska erkänna men icke, det gjorde hon via i-net till någon hon inte alls känner.
Sen när min moster var här så såg hon mig inte, hon var helt inne i kajsa. NEJ jag ska inte komma fram till att jag var avundsjuk, bara att jag dog av flabb inombords.
Jag plågades vid min frukost av att se Kajsa försöka förklara sin panikångest för Marie.
''assoh, jag vet inte..'' ''Typ här vid halsen, assoh.'' Och sen Marie typ ''Jag känner att du mår dåligt.''
hahah, seriöst?
Hur som helst var det härligt att gå tillbaka till praktiken.
När jag gick hem på lunchen idag fick jag helt plötsligt höra att jag var ett psykfall.
Det kom från ingenstans..Tjejen med panikångest yttrar sig och säger att jag är ett psykfall? Jag är så sjukt trött på henne, så jävla less. Hon får fan skylla sig själv att hon förlorar min respekt.
Min respekt ska man förtjäna, så det så!
Sen att Kajsa är ledsen och så det kan jag ta men att hon kallar mig för psykfall helt i onödan är steget över kanten.
Kajsa hade glömt att logga ut sin playahead, jag låtsades som ingenting och snokade runt som en jude. Såg att hon hade skrivit till en kille och typ ''#13 - Loca-026 igår 01:53 [hemligt] hehe de e nice ;) men ja haft mkt problem me missbruk sista tiden assoh inget ja e stolt över så nu ja lever drogfria dagar :D käänns rätt så bra faktiskt ;) ''
Är hon seriös..? så jävla fake allting! att hon kan skriva till vemsomhelst om sina problem och sen skriva med en jävla massa smileysar, ASSOH.. Hur seriösa är smileysar?
haha blir så jävla irriterad. Jävla spel..Och att alla tror på hennes påhitt gör mig SÅ arg.
Ja, det där med drogerna har jag väntat i hela mitt liv på att hon ska erkänna men icke, det gjorde hon via i-net till någon hon inte alls känner.
Sen när min moster var här så såg hon mig inte, hon var helt inne i kajsa. NEJ jag ska inte komma fram till att jag var avundsjuk, bara att jag dog av flabb inombords.
Jag plågades vid min frukost av att se Kajsa försöka förklara sin panikångest för Marie.
''assoh, jag vet inte..'' ''Typ här vid halsen, assoh.'' Och sen Marie typ ''Jag känner att du mår dåligt.''
hahah, seriöst?
Hur som helst var det härligt att gå tillbaka till praktiken.
måndag 17 november 2008
underbara, älskade.
moa sa...
Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram vad jag tänker. Det är svårt att förklara för någon hur bra den är, när personen inte förstår det. Jag vet ju, för jag är ju likadan själv. Vi är ju samma. Du är verkligen en av de absolut finaste och bästa människorna jag känner. Detta skulle jag kunna skriva på en stor skylt och gå omkring med, det är ingenting jag bara säger till dig för att vara snäll. Utan det är fakta. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det här hade hänt dig första gången jag träffade dig. För jag såg ju en sån fin tjej. En sån där som alla vill ha i sin närhet, en sån som alla borde ha i sin närhet. Jag är oerhört glad att jag är en av dom. Som förstår hur underbar du är, Samtidigt blir jag ledsen när jag läser att det är få som verkar göra det. För jag förstår inte hur man kan missa det fina hos dig. För du lyser. Jag vill inte få den här kommentaren att verka larvig eller så, jag vill att du läser den och att du tar åt dig. Jag ber dig inte att ta åt dig, jag befaller dig. Du måste. För om jag ska få dig att inse vilken bra människa du är, så måste jag nog det. För jag vet ju hur bra du är. Du är den bästa jag vet.Jag vill också att du verkligen ska veta att du är välkommen hit precis när du vill, det behöver inte ens finnas någon anledning, du får komma när som helst. Du är så jävla fin Ida och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra utan dig, för du är där för mig på ett sätt som ingen annan kan. Jag älskar dig. <3
Jag måste ha världens bästa vän.
Vet inte vad jag ska skriva, blir alltid mållös när du skriver så fint.
Men aldrig någonsin har jag haft någon som dig, du är speciell. Du finns alltid där, fastän du är så långt borta.
Jag älskar dig för den du är, du är bäst.
<3
Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram vad jag tänker. Det är svårt att förklara för någon hur bra den är, när personen inte förstår det. Jag vet ju, för jag är ju likadan själv. Vi är ju samma. Du är verkligen en av de absolut finaste och bästa människorna jag känner. Detta skulle jag kunna skriva på en stor skylt och gå omkring med, det är ingenting jag bara säger till dig för att vara snäll. Utan det är fakta. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det här hade hänt dig första gången jag träffade dig. För jag såg ju en sån fin tjej. En sån där som alla vill ha i sin närhet, en sån som alla borde ha i sin närhet. Jag är oerhört glad att jag är en av dom. Som förstår hur underbar du är, Samtidigt blir jag ledsen när jag läser att det är få som verkar göra det. För jag förstår inte hur man kan missa det fina hos dig. För du lyser. Jag vill inte få den här kommentaren att verka larvig eller så, jag vill att du läser den och att du tar åt dig. Jag ber dig inte att ta åt dig, jag befaller dig. Du måste. För om jag ska få dig att inse vilken bra människa du är, så måste jag nog det. För jag vet ju hur bra du är. Du är den bästa jag vet.Jag vill också att du verkligen ska veta att du är välkommen hit precis när du vill, det behöver inte ens finnas någon anledning, du får komma när som helst. Du är så jävla fin Ida och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra utan dig, för du är där för mig på ett sätt som ingen annan kan. Jag älskar dig. <3
Jag måste ha världens bästa vän.
Vet inte vad jag ska skriva, blir alltid mållös när du skriver så fint.
Men aldrig någonsin har jag haft någon som dig, du är speciell. Du finns alltid där, fastän du är så långt borta.
Jag älskar dig för den du är, du är bäst.
<3
fredag 14 november 2008
It wont stop
Jag har som vanligt inte gjort ett piss på min lediga dag, jag antar att hela helgen kommer vara något i stil med stolsittande. Det känns som att jag bara sitter här och väntar på ett slut.
När kommer allt ta slut?
Jag vill börja med att säga att jag är en hemsk person.
Jag säger saker som jag vet innan att jag inte ska/borde säga, men det kommer ut ändå. Jag vet inte varför det blir så. Jag inbillar mig att allt jag säger är sant och rätt.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om vad jag ska bli efter gymnasiet.
Jag har sagt psykolog eller polis. Men jag ljuger ju, jag kommer bli varken eller, det är inte ens något av det jag vill bli. Det låter ju bättre om jag ljuger än att jag säger sanningen.
''Jag vill inte bli någonting och jag ska inte hinna bli gammal för jag ska dö ung.''
Jag är hemskt ledsen att allt är som det är.
Jag sårar min familj hela tiden, jag säger hemska saker som får dom att må dåligt. Och det är förrns efter jag förstår att jag har gjort fel. Det är väl situationen som gör att jag gör fel, jag vet inte. Hur som helst så är jag jävligt dum.
Jag vill fly, jag vill springa härifrån men jag har ingenstans att ta vägen.
Just nu hade jag önskat att jag hade min pappa att springa till, jag har aldrig gjort det förut men just nu skulle jag nog behöva komma bort från min nuvarande familj.
Det känns så fel att be om förlåtelse för att jag har sagt sanningen. Fast å andra sidan kom jag på att jag hade gjort fel några dagar senare. Det blir så när man tänker riktigt länge.
Jag vet ju inte varför han dricker alkohol som han gör men efter en del tänkande så kan jag nästan tänka mig vad han går igenom. Det finns dom som dränker sina sorger i alkohol.
Han förlorade sin pappa när han var ung och hans syster dog i någon slags cancer.
Jag borde skämmas..
Det kan inte varit lätt för honom när jag var liten och ALDRIG ville åka till honom trots att det var 'hans helg'. Jag grinade och skrek och längtade efter mamma varenda sekund jag var där.
En gång när jag ville hem blev han ledsen på riktigt, det glömmer jag aldrig. Han grinade och förklarade hur han kände, att han verkligen ville att jag skulle vara där.
Jag kände min nästan tvingad att stanna, jag ville ju inte göra honom mer ledsen än vad han redan var. Hur mycket pain ska jag behöva ställa till med?
Det känns som att jag har varit ivägen i hela mitt liv, allt jag gör är fel.
'Du är för blyg.' Jag kan erkänna att jag är väldigt blyg, det har jag alltid varit. Men jag kan också säga att jag kan bli väldigt social i sällskap med människor som jag känner mig trygg med.
Det är väldigt svårt svårt för mig sånt där, jag hatar mig själv för att jag är blyg. Men jag kan inte spela social, det går bara inte. Jag kan bli väldigt avkopplad med lite alkohol i blodet men då blir jag istället väldigt dum och osmart. Jag gör saker som jag vet redan då i stunden är fel och pinsamt. Och är det någonting jag har för mycket av så är det ångest.
Jag hatar att åka till pappa (när jag väl gjorde det) för jag var alltid så rädd, så himla rädd.
Jag trodde alltid att han skulle kommentera mitt utseende. Att jag har blivit tjock och ful för det har jag verkligen..
Jag kommer ihåg när vi skulle fira jul några dagar innan den riktiga julen. Jag hade byxor och en ganska kort röd tröja. Aldrig hade jag känt mig så fin. Pappa och Maria sa att jag var så fin, att jag hade blivit så smal, att dom blev oroliga och så vidare. Aldrig någonsin hade jag känt mig så sedd, jag kände att jag verkligen hade lyckats. Hade jag äntligen lyckats göra min pappa stolt?
Jag gick ner så hemskt mycket i vikt när jag gick i sjuan, jag åt nästan aldrig och jag sprang varenda dag LÅNGT dessutom och jag hade en ridlektion i veckan. Jag fick en slags ångest varje gång jag åt och ställde mig alltid på vågen efter varje måltid.
Jag var nöjd med kroppen men mitt utseende var minst lika hemskt som förut. Jag har aldrig varit snygg i ansiktet och kommer antagligen aldrig bli. Jag får fräknar när jag är i solen så den har jag väl undvikit en del.
Jag vet inte om jag ska säga att jag har blivit mobbad men någonting var det. Jag har väl alltid haft lite problem med att passa in..
Jag började skolan på pingeltorpsskolan, jag kommer väl inte riktigt ihåg början och allt men jag kommer ihåg när jag och min ''kompis'' ropade på någon, vet inte vad. Det ljusnar med åren..
Men han sprang efter oss och hann ikapp mig, han drog i mitt hår och slog mig. Mina glasögon flög ner på marken och jag grinade.
Jag blev ofta ledsen i skolan för det var ganska mycket bråk och så..En gång råkade jag avslöja för någon i en annan klass vem som skulle vara lucia (det var något som skulle hållas hemligt) men jag tänkte - Om jag säger det kanske, kanske kommer jag bli omtyckt.
Helt fel, alla blev arg på mig. Dom skällde ut mig och gjorde mig ledsen, dom pekade på mig och skrek ''Du får skylla dig själv!'' Antagligen berättade tjejen jag hade skvallrat till att det var jag som sagt det. Jag gick till min lärare och grät, jag kommer ihåg att hon sa något liknande med att jag fick skylla mig själv också. Hon hade inget medlidande alls, jag kanske inte förtjänade det egentligen men ja.. Väldigt ledsen var jag.
Jag kommer också ihåg att jag bara använde mina glasögon i klassen, varje gång vi skulle gå till lunchen så gömde jag dom i tröjärmen..Jag ville inte att barnen i dom andra klasserna skulle mobba mig. Alltså det var hemskt att hata sig själv i så ung ålder, allting började väl redan i sexårshruppen..
En dag i fyran på en helt vanlig rast så var det två killar, dom lite mer kaxiga typerna kanske..Vi hade precis börjat i samma klass tror jag, dom kom från b och jag hade alltid gått i a.
Dom skjöt sten på mig, jag förstår inte. Vad hade jag gjort? mer än att vara världens fulaste unge? Jag grät varje morgon jag skulle till skolan, min ögon var alltid röda och förstörda.
Mamma tvingade iväg mig till skolan varenda dag fastän jag låg på golvet och hysterigrät..
Någon gång i fyran så lös mamma upp som en sol, hon fick långa samtal på kvällarna och jag retades som bara jag kan. Hon hade träffat en kille..Jag fick följa med dit en gång och jag ville aldrig åka hem igen, jag bönade och bad min mamma att jag ville stanna där och slippa gå tillbaka till skolan. Jag kommer också ihåg att jag skulle ha ett förhör i matte dagen efter..Multiplikationstabellen! Jag hade så jävla mycket problem att kunna lära mig den, jag förstod inte hur man räknade heller.. Jag var tvungen att gå till skolan..
Fick tillbaka förhöret någon dag senare, läraren sa högt att det hade gått dåligt för mig och barnen småretades om det. Barn är förjävliga odjur..
Efter en tid så flyttade vi ut till Hästbo där mammas dåvarande kille bodde, det var underbart ett tag! Jag kände att mitt liv skulle börja på nytt, en ny skola, nya människor liksom!
Grååsen, första dagen där var väl inte så mycket att hurra för. Fick en kompis, hon lämnade mig sen..Jag fick två andra kompisar istället, Sara och Alexandra..Men det kändes som att jag bara förstörde någonting som dom hade..Någonting som kom emellan. Jag var oönskad med andra ord, precis som vanligt.
I sexan blev det som jävligast, vi skulle ha språk på tisdagar. Vi var tvungna att gå från en skola till en annan, och innan det så hade vi idrott. Jag hatade det och var nästan aldrig där.
Jag blev nästan attackerad när jag kom, ''Varför skolkar du? varför är du en skolkare? Thomas! visst är ida en skolkare?'' Sen sa vår gympalärare -Nämen, har vi en praktikant här idag?
Där var botten nådd, jag ville aldrig mer komma tillbaka. Skolan gick dåligt, fick ig i matte nästan jämt och så vidare..En dag i december fick jag en lapp på min bänk, jag önskade till gud att det skulle vara någonting bra! Men..Det stod skolkare med stora bokstäver. Jag försökte förklara mig att jag faktiskt hade varit sjuk, men jag blev bara hånad.
Sen kommer jag ihåg att gallerian nian skulle öppna här i gävle, jag hade varit hemma från skolan men mamma insisterade på att jag skulle följa med..Hon sa att ingen skulle se mig osv.
Dagen efter fick jag ett samtal från skolan, det var min lärare, inger. Hon sa att någon i klassen hade sett mig på stan dagen innan och så frågade hon vad jag gjorde där om jag hade varit hemma? Alltså, har hon verkligen den rätten? Att tränga sig på så?..
Jag ljög och sa att jag varit på apoteket, ingen i klassen trodde på någonting jag sa så varför ens försöka..?
Vi hade idrott ute förut, det här gör väldigt ont att säga men. Vi stog i kö för att hoppa längd och så kommer en kille och hans kompis och tränger sig före och säger samidigt ''Gå inte före fräknis!'' Jag ville springa hem och gråta men vi var inne i stan och det hade varit omöjligt.
Jag försökte istället hålla mig undan..Sen om det var innan eller efter den händelsen som han hade suttit på en lektion och gjort fula grimarser och jag hade väl gjort någon gest tillbaka..
Då knuffade han sin bänkkompis och sa ''Kolla vad ful hon är.''
Jag tyckte mycket om att färga håret förut, det gör jag fortfarande. När jag kom till skolan hade jag nyfärgat hår och kände mig jättefin liksom. ''ELVISP!'' Jag förstod inte vad dom menade med det..Men dom kallade mig det hela dagen..Tillochmed min egen kusin, Jonas. Han var också väldigt taskig mot mig under skoltiden. Jag vet inte om det berodde på grupptrycket eller om han bara hatade mig. Jag har haft svårt för Jonas dom senaste åren, jag är så jävla rädd att han ska säga någonting elakt till mig igen. Han kallade mig för glasögonorm förut, det blev jag kallad väldigt ofta. En gång av pappas tjejs, Marias sons kompis. Fan vad ont det gjorde, varje dag väntade jag på att det skulle komma från vemsomhelst..
Min syster skar sina handleder och jag undrade ju såklart varför, hade aldrig modet att fråga eftersom hon alltid brukade slå mig. En gång sparkade hon på mig när jag redan låg ner på golvet. Hon har slagit mamma och hennes kille, det går inte att bara sudda ut. Hennes utbrott är något jag aldrig glömmer. En gång knäade hon mig framför min bästa kompis, det var väldigt pinsamt. Jag låste in mig på toan och grinade hysteriskt. Jag har alltid varit ett föremål för mina sykon, jag är någon man kan slå på utan att någon bryr sig.
Min ena syster har tjuvat en okänd summa pengar av mig, sammanlagt ligger det väl ungefär vid 8000, jag blev alltid ledsen. Det var ju liksom mina besparingar från flera jular och födelsedagar..Jag hade ju planer på en egen häst..
Mina syskon kallade mig alltid bortskämd trots att jag aldrig fick en pryl, jag var den som satt hemma varje dag och hjälpte mamma. Dom andra drog in till stan och hängde med kompisar och dom fick alltid pengar av mamma. Det fick aldrig jag eftersom jag ofta hade mina besparingar..
Vad är det som gör mig bortskämd? Jag är varken bortskämd på pengar, saker eller kärlek.
Högstadiet skriver jag om någon annan gång, det här blev för mycket.
När kommer allt ta slut?
Jag vill börja med att säga att jag är en hemsk person.
Jag säger saker som jag vet innan att jag inte ska/borde säga, men det kommer ut ändå. Jag vet inte varför det blir så. Jag inbillar mig att allt jag säger är sant och rätt.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om vad jag ska bli efter gymnasiet.
Jag har sagt psykolog eller polis. Men jag ljuger ju, jag kommer bli varken eller, det är inte ens något av det jag vill bli. Det låter ju bättre om jag ljuger än att jag säger sanningen.
''Jag vill inte bli någonting och jag ska inte hinna bli gammal för jag ska dö ung.''
Jag är hemskt ledsen att allt är som det är.
Jag sårar min familj hela tiden, jag säger hemska saker som får dom att må dåligt. Och det är förrns efter jag förstår att jag har gjort fel. Det är väl situationen som gör att jag gör fel, jag vet inte. Hur som helst så är jag jävligt dum.
Jag vill fly, jag vill springa härifrån men jag har ingenstans att ta vägen.
Just nu hade jag önskat att jag hade min pappa att springa till, jag har aldrig gjort det förut men just nu skulle jag nog behöva komma bort från min nuvarande familj.
Det känns så fel att be om förlåtelse för att jag har sagt sanningen. Fast å andra sidan kom jag på att jag hade gjort fel några dagar senare. Det blir så när man tänker riktigt länge.
Jag vet ju inte varför han dricker alkohol som han gör men efter en del tänkande så kan jag nästan tänka mig vad han går igenom. Det finns dom som dränker sina sorger i alkohol.
Han förlorade sin pappa när han var ung och hans syster dog i någon slags cancer.
Jag borde skämmas..
Det kan inte varit lätt för honom när jag var liten och ALDRIG ville åka till honom trots att det var 'hans helg'. Jag grinade och skrek och längtade efter mamma varenda sekund jag var där.
En gång när jag ville hem blev han ledsen på riktigt, det glömmer jag aldrig. Han grinade och förklarade hur han kände, att han verkligen ville att jag skulle vara där.
Jag kände min nästan tvingad att stanna, jag ville ju inte göra honom mer ledsen än vad han redan var. Hur mycket pain ska jag behöva ställa till med?
Det känns som att jag har varit ivägen i hela mitt liv, allt jag gör är fel.
'Du är för blyg.' Jag kan erkänna att jag är väldigt blyg, det har jag alltid varit. Men jag kan också säga att jag kan bli väldigt social i sällskap med människor som jag känner mig trygg med.
Det är väldigt svårt svårt för mig sånt där, jag hatar mig själv för att jag är blyg. Men jag kan inte spela social, det går bara inte. Jag kan bli väldigt avkopplad med lite alkohol i blodet men då blir jag istället väldigt dum och osmart. Jag gör saker som jag vet redan då i stunden är fel och pinsamt. Och är det någonting jag har för mycket av så är det ångest.
Jag hatar att åka till pappa (när jag väl gjorde det) för jag var alltid så rädd, så himla rädd.
Jag trodde alltid att han skulle kommentera mitt utseende. Att jag har blivit tjock och ful för det har jag verkligen..
Jag kommer ihåg när vi skulle fira jul några dagar innan den riktiga julen. Jag hade byxor och en ganska kort röd tröja. Aldrig hade jag känt mig så fin. Pappa och Maria sa att jag var så fin, att jag hade blivit så smal, att dom blev oroliga och så vidare. Aldrig någonsin hade jag känt mig så sedd, jag kände att jag verkligen hade lyckats. Hade jag äntligen lyckats göra min pappa stolt?
Jag gick ner så hemskt mycket i vikt när jag gick i sjuan, jag åt nästan aldrig och jag sprang varenda dag LÅNGT dessutom och jag hade en ridlektion i veckan. Jag fick en slags ångest varje gång jag åt och ställde mig alltid på vågen efter varje måltid.
Jag var nöjd med kroppen men mitt utseende var minst lika hemskt som förut. Jag har aldrig varit snygg i ansiktet och kommer antagligen aldrig bli. Jag får fräknar när jag är i solen så den har jag väl undvikit en del.
Jag vet inte om jag ska säga att jag har blivit mobbad men någonting var det. Jag har väl alltid haft lite problem med att passa in..
Jag började skolan på pingeltorpsskolan, jag kommer väl inte riktigt ihåg början och allt men jag kommer ihåg när jag och min ''kompis'' ropade på någon, vet inte vad. Det ljusnar med åren..
Men han sprang efter oss och hann ikapp mig, han drog i mitt hår och slog mig. Mina glasögon flög ner på marken och jag grinade.
Jag blev ofta ledsen i skolan för det var ganska mycket bråk och så..En gång råkade jag avslöja för någon i en annan klass vem som skulle vara lucia (det var något som skulle hållas hemligt) men jag tänkte - Om jag säger det kanske, kanske kommer jag bli omtyckt.
Helt fel, alla blev arg på mig. Dom skällde ut mig och gjorde mig ledsen, dom pekade på mig och skrek ''Du får skylla dig själv!'' Antagligen berättade tjejen jag hade skvallrat till att det var jag som sagt det. Jag gick till min lärare och grät, jag kommer ihåg att hon sa något liknande med att jag fick skylla mig själv också. Hon hade inget medlidande alls, jag kanske inte förtjänade det egentligen men ja.. Väldigt ledsen var jag.
Jag kommer också ihåg att jag bara använde mina glasögon i klassen, varje gång vi skulle gå till lunchen så gömde jag dom i tröjärmen..Jag ville inte att barnen i dom andra klasserna skulle mobba mig. Alltså det var hemskt att hata sig själv i så ung ålder, allting började väl redan i sexårshruppen..
En dag i fyran på en helt vanlig rast så var det två killar, dom lite mer kaxiga typerna kanske..Vi hade precis börjat i samma klass tror jag, dom kom från b och jag hade alltid gått i a.
Dom skjöt sten på mig, jag förstår inte. Vad hade jag gjort? mer än att vara världens fulaste unge? Jag grät varje morgon jag skulle till skolan, min ögon var alltid röda och förstörda.
Mamma tvingade iväg mig till skolan varenda dag fastän jag låg på golvet och hysterigrät..
Någon gång i fyran så lös mamma upp som en sol, hon fick långa samtal på kvällarna och jag retades som bara jag kan. Hon hade träffat en kille..Jag fick följa med dit en gång och jag ville aldrig åka hem igen, jag bönade och bad min mamma att jag ville stanna där och slippa gå tillbaka till skolan. Jag kommer också ihåg att jag skulle ha ett förhör i matte dagen efter..Multiplikationstabellen! Jag hade så jävla mycket problem att kunna lära mig den, jag förstod inte hur man räknade heller.. Jag var tvungen att gå till skolan..
Fick tillbaka förhöret någon dag senare, läraren sa högt att det hade gått dåligt för mig och barnen småretades om det. Barn är förjävliga odjur..
Efter en tid så flyttade vi ut till Hästbo där mammas dåvarande kille bodde, det var underbart ett tag! Jag kände att mitt liv skulle börja på nytt, en ny skola, nya människor liksom!
Grååsen, första dagen där var väl inte så mycket att hurra för. Fick en kompis, hon lämnade mig sen..Jag fick två andra kompisar istället, Sara och Alexandra..Men det kändes som att jag bara förstörde någonting som dom hade..Någonting som kom emellan. Jag var oönskad med andra ord, precis som vanligt.
I sexan blev det som jävligast, vi skulle ha språk på tisdagar. Vi var tvungna att gå från en skola till en annan, och innan det så hade vi idrott. Jag hatade det och var nästan aldrig där.
Jag blev nästan attackerad när jag kom, ''Varför skolkar du? varför är du en skolkare? Thomas! visst är ida en skolkare?'' Sen sa vår gympalärare -Nämen, har vi en praktikant här idag?
Där var botten nådd, jag ville aldrig mer komma tillbaka. Skolan gick dåligt, fick ig i matte nästan jämt och så vidare..En dag i december fick jag en lapp på min bänk, jag önskade till gud att det skulle vara någonting bra! Men..Det stod skolkare med stora bokstäver. Jag försökte förklara mig att jag faktiskt hade varit sjuk, men jag blev bara hånad.
Sen kommer jag ihåg att gallerian nian skulle öppna här i gävle, jag hade varit hemma från skolan men mamma insisterade på att jag skulle följa med..Hon sa att ingen skulle se mig osv.
Dagen efter fick jag ett samtal från skolan, det var min lärare, inger. Hon sa att någon i klassen hade sett mig på stan dagen innan och så frågade hon vad jag gjorde där om jag hade varit hemma? Alltså, har hon verkligen den rätten? Att tränga sig på så?..
Jag ljög och sa att jag varit på apoteket, ingen i klassen trodde på någonting jag sa så varför ens försöka..?
Vi hade idrott ute förut, det här gör väldigt ont att säga men. Vi stog i kö för att hoppa längd och så kommer en kille och hans kompis och tränger sig före och säger samidigt ''Gå inte före fräknis!'' Jag ville springa hem och gråta men vi var inne i stan och det hade varit omöjligt.
Jag försökte istället hålla mig undan..Sen om det var innan eller efter den händelsen som han hade suttit på en lektion och gjort fula grimarser och jag hade väl gjort någon gest tillbaka..
Då knuffade han sin bänkkompis och sa ''Kolla vad ful hon är.''
Jag tyckte mycket om att färga håret förut, det gör jag fortfarande. När jag kom till skolan hade jag nyfärgat hår och kände mig jättefin liksom. ''ELVISP!'' Jag förstod inte vad dom menade med det..Men dom kallade mig det hela dagen..Tillochmed min egen kusin, Jonas. Han var också väldigt taskig mot mig under skoltiden. Jag vet inte om det berodde på grupptrycket eller om han bara hatade mig. Jag har haft svårt för Jonas dom senaste åren, jag är så jävla rädd att han ska säga någonting elakt till mig igen. Han kallade mig för glasögonorm förut, det blev jag kallad väldigt ofta. En gång av pappas tjejs, Marias sons kompis. Fan vad ont det gjorde, varje dag väntade jag på att det skulle komma från vemsomhelst..
Min syster skar sina handleder och jag undrade ju såklart varför, hade aldrig modet att fråga eftersom hon alltid brukade slå mig. En gång sparkade hon på mig när jag redan låg ner på golvet. Hon har slagit mamma och hennes kille, det går inte att bara sudda ut. Hennes utbrott är något jag aldrig glömmer. En gång knäade hon mig framför min bästa kompis, det var väldigt pinsamt. Jag låste in mig på toan och grinade hysteriskt. Jag har alltid varit ett föremål för mina sykon, jag är någon man kan slå på utan att någon bryr sig.
Min ena syster har tjuvat en okänd summa pengar av mig, sammanlagt ligger det väl ungefär vid 8000, jag blev alltid ledsen. Det var ju liksom mina besparingar från flera jular och födelsedagar..Jag hade ju planer på en egen häst..
Mina syskon kallade mig alltid bortskämd trots att jag aldrig fick en pryl, jag var den som satt hemma varje dag och hjälpte mamma. Dom andra drog in till stan och hängde med kompisar och dom fick alltid pengar av mamma. Det fick aldrig jag eftersom jag ofta hade mina besparingar..
Vad är det som gör mig bortskämd? Jag är varken bortskämd på pengar, saker eller kärlek.
Högstadiet skriver jag om någon annan gång, det här blev för mycket.
torsdag 13 november 2008
Jag tar med mig vovven
Vilken pärla! Många stör sig på henne och jag erkänner att jag är en av dom..Blir faktiskt små irriterad på henne med jämna mellanrum.. Men det är ju bara för att hon har allt jag vill ha, och jag menar allt! Hon kanske inte har världens bästa sångröst men hon har en personlighet att dö för och sen skriver hon ju skapligt, och jag glömde säga att hon ser väldigt bra ut.
Tillbaka till verkligheten..Apu n gick sådär idag, det är väl aldrig kul..Började 7 somsagt och usch vad det var jobbigt.. Det är ytterst omöjligt att få sömn här hemma, ingen tar någon som helst hänsyn till att jag ska kliva upp, döing som jag är. Jisses.
Det hände iallafall en del kul idag, en gubbe skulle resa sig upp ur stolen då den andra gubben tittar på och säger
-Pass upp! Fågeln ska flyga!
Gubben lyckades inte resa sig upp ur stolen. Och den andra gubben fortsatt.
-Nej, han orka önte.
Sen dog jag av skratt när camilla slog huvudet i lampan, jag vet inte om det var för att jag var trött eller om det verkligen var mitt sjuka sinne för humor. Your choice!
Jag hade också svårt att hålla mig när min handledare snubblade över ett bälte som låg på golvet, hade hon trillat hade hon gjort sig riktigt illa.
En av dom inneboende gubbarna frågade om jag ville följa med en bit till hans rum, jag är ju så snäll va så jag sa ja.
Han tittade på personalen och sa -''Jag tar med mig vovven.'' och tittade på mig.
onsdag 12 november 2008
Are we human?
Idag, någon timme innan jag skulle iväg på apu så var jag tydligen superblek, haha.
Så förvånad jag blev, nat. Orkar inte skriva om praktiken för jag har tystnadsplikt och vågar inte riktigt försäga mig så..
Kom hem nyss, eller ja några minuter innan 8. Fick sluta lite tidigare för min handledare är ganska söt av sig då va. Jag får vara ledig fredag, lördag, söndag. Men imorn jobbar jag 7-4, ganska skönt att det är sista dagen på den här veckan iallafall.
Jag frågade nyss min syster varför hon var tvungen att ha så hög musik, hon kan ju få tinitus?
Hon skrek på mig att hon hade panikångest och blablabla, grinade ihjäl sig och ringde mamma.
Vad gjorde jag för fel..? Snälla, jag jobbar med psykfall hela dagarna och sen ska jag behöva komma hem till ett..? Gud, nu är du orättvis igen.
Jag vet inte riktigt om jag tror på henne, enligt mig vill hon bara ha uppmärksamhet och ja..
Kanske låter hårt men jag brukar veta hur min syster fungerar.
Mamma ringde upp mig, jag var grinig och skrek lite på henne men ah..
''Ta hansyn, låt henne vara.''
Är hon så jävla sjuk och är det så jävla synd om henne, varför ligger hon inte på en psykavdelning som är anpassad för henne? Jag blir så sjukt irriterad. Allt jag gör är fel, men egentligen är det ju inte så.
Och sen undrar jag varför hon inte sökte hjälp förut när hon skärde sig? vad är annorlunda nu?
uuuuuuuuuuursäkta
Så förvånad jag blev, nat. Orkar inte skriva om praktiken för jag har tystnadsplikt och vågar inte riktigt försäga mig så..
Kom hem nyss, eller ja några minuter innan 8. Fick sluta lite tidigare för min handledare är ganska söt av sig då va. Jag får vara ledig fredag, lördag, söndag. Men imorn jobbar jag 7-4, ganska skönt att det är sista dagen på den här veckan iallafall.
Jag frågade nyss min syster varför hon var tvungen att ha så hög musik, hon kan ju få tinitus?
Hon skrek på mig att hon hade panikångest och blablabla, grinade ihjäl sig och ringde mamma.
Vad gjorde jag för fel..? Snälla, jag jobbar med psykfall hela dagarna och sen ska jag behöva komma hem till ett..? Gud, nu är du orättvis igen.
Jag vet inte riktigt om jag tror på henne, enligt mig vill hon bara ha uppmärksamhet och ja..
Kanske låter hårt men jag brukar veta hur min syster fungerar.
Mamma ringde upp mig, jag var grinig och skrek lite på henne men ah..
''Ta hansyn, låt henne vara.''
Är hon så jävla sjuk och är det så jävla synd om henne, varför ligger hon inte på en psykavdelning som är anpassad för henne? Jag blir så sjukt irriterad. Allt jag gör är fel, men egentligen är det ju inte så.
Och sen undrar jag varför hon inte sökte hjälp förut när hon skärde sig? vad är annorlunda nu?
uuuuuuuuuuursäkta
tisdag 11 november 2008
Dunsta
Nu är det kväll och morgondagen närmar sig med elefantsteg. Jag kan knappt äta eller dricka p.g.a det där jävla slemmjobbet. Allting vänder sig i magen och så fort jag dricker så är det knappt så att jag kan svälja, det stannar liksom kvar i halsen. Nästan så man får trycka ner allting.
Ingenting blir bättre av att Peter kallar mig för fula ord och ständigt klagar på hur tjock jag är.
Att bli kallad för ''skabbig'' och ''tjock'', Är någonting jag hatar eftersom det är så jag ser mig själv.
Och att sen få det bekräftat är liksom som en spark i magen, fast värre.
När han ändå var igång så var han ju tvungen att kasta mandarinskal på mig också som om jag vore en jävla soptunna.
Jovisst uppskattar man guds gåva, livet.
Ingenting blir bättre av att Peter kallar mig för fula ord och ständigt klagar på hur tjock jag är.
Att bli kallad för ''skabbig'' och ''tjock'', Är någonting jag hatar eftersom det är så jag ser mig själv.
Och att sen få det bekräftat är liksom som en spark i magen, fast värre.
När han ändå var igång så var han ju tvungen att kasta mandarinskal på mig också som om jag vore en jävla soptunna.
Jovisst uppskattar man guds gåva, livet.
Wave goodbye, Wish me well.
Jag har inte gjort ett piss på min lediga dag, kanske deppat en del och tyckt synd om mig själv, men annars absolut ingenting. Jag försöker tänka på saker som gör mig glad men idag och fem veckor frammåt kommer jag inte lyckas, inte en chans. Ingenting gör mig lycklig nu, ingenting.
Jag vet inte alls hur mina fem veckor kommer se ut men dom ser inte alltför ljusa ut nu iallafall..
Om jag fick bestämma så skulle jag promenera djupt in i en skog och leta efter en redig sten att lägga mig under. Det känns lite som att jag vill ge upp men samtidigt så kanske jag har chansen att bli lyckligare senare i livet. Vad är oddsen förresten? nej gud. Gud är orättvis, livet är orättvist.
Jag vet inte alls hur mina fem veckor kommer se ut men dom ser inte alltför ljusa ut nu iallafall..
Om jag fick bestämma så skulle jag promenera djupt in i en skog och leta efter en redig sten att lägga mig under. Det känns lite som att jag vill ge upp men samtidigt så kanske jag har chansen att bli lyckligare senare i livet. Vad är oddsen förresten? nej gud. Gud är orättvis, livet är orättvist.
måndag 10 november 2008
Första dagen
Hej BeverJesus.
Första dagen på APU n idag var ett rent helvete ska jag säga dig. Tänkte först meddela dig om att natten var sjukt kass, no sömn där inte. Ungfan skrek, ursäkta svordomen. Nathalie hade besök om natten och jag blev rasande.
Morgonen var dålig, jag ville inte kliva ur sängen eftersom jag visste vad som väntade...
Kände mig stupfull även idag, riktigt värdigt va. Traskade iväg med Jeannine till vinddraget, ålderdomshemmet, fy flate! Det var mörkt och kallt ute och jag var emo, ville skära vristerna alltså. Vi ringde på och gick in, jag fick följa med Jeannine till hennes handledare eftersom jag inte visste vem jag skulle ha. Dom tyckte det var konstigt osv..Dom ringde någon och jag följde med henne till en annan våning, det blev missförstånd och blablabla. Sen hatar jag personalen, vilka jävla as. Dom tyckte det var skitkul att ingen visste vart jag skulle vara, jag menar..Moget..? Jag ville bara springa hem, ville fan spotta på dom. Tillslut hittade vi min handledare, supergrinig. GREAT! fast det lugnade ner sig med det. Jag kände mig som en släpande hund som var ivägen hela tiden. Jag hatar gamlingar också, iallafall dom som inte har något vett alls. Tjuriga tanter kan ju ta och hoppa från högsta balkong tycker jag.
Jag kände att jag ville spy och grina samtidigt, jag ville absolut inte vara där. Jag bet mig i läppen och höll ut..(y)
Bättre kändes det ju inte när min handledare berättade för mig att efter den första veckan så ska jag börja ta egna initiativ och hjälpa gamlingarna till toa och sånna saker. Snälla, vill hon att jag tar livet av mig..? Jag känner att döden lockar mer än att hjälpa gammalt folk med toabesök.
Det finns säkert människor som tycker att jag är världens pansy men snälla, försök förstå.
Jag klarar inte av gammalt folk, dom stinker och äter äckligt..Jag kan räkna upp en hel del men det är så ovärt. Tänk att jag måste stå ut i fem veckor till, fan.
Gud, jag kräks snart.
Första dagen på APU n idag var ett rent helvete ska jag säga dig. Tänkte först meddela dig om att natten var sjukt kass, no sömn där inte. Ungfan skrek, ursäkta svordomen. Nathalie hade besök om natten och jag blev rasande.
Morgonen var dålig, jag ville inte kliva ur sängen eftersom jag visste vad som väntade...
Kände mig stupfull även idag, riktigt värdigt va. Traskade iväg med Jeannine till vinddraget, ålderdomshemmet, fy flate! Det var mörkt och kallt ute och jag var emo, ville skära vristerna alltså. Vi ringde på och gick in, jag fick följa med Jeannine till hennes handledare eftersom jag inte visste vem jag skulle ha. Dom tyckte det var konstigt osv..Dom ringde någon och jag följde med henne till en annan våning, det blev missförstånd och blablabla. Sen hatar jag personalen, vilka jävla as. Dom tyckte det var skitkul att ingen visste vart jag skulle vara, jag menar..Moget..? Jag ville bara springa hem, ville fan spotta på dom. Tillslut hittade vi min handledare, supergrinig. GREAT! fast det lugnade ner sig med det. Jag kände mig som en släpande hund som var ivägen hela tiden. Jag hatar gamlingar också, iallafall dom som inte har något vett alls. Tjuriga tanter kan ju ta och hoppa från högsta balkong tycker jag.
Jag kände att jag ville spy och grina samtidigt, jag ville absolut inte vara där. Jag bet mig i läppen och höll ut..(y)
Bättre kändes det ju inte när min handledare berättade för mig att efter den första veckan så ska jag börja ta egna initiativ och hjälpa gamlingarna till toa och sånna saker. Snälla, vill hon att jag tar livet av mig..? Jag känner att döden lockar mer än att hjälpa gammalt folk med toabesök.
Det finns säkert människor som tycker att jag är världens pansy men snälla, försök förstå.
Jag klarar inte av gammalt folk, dom stinker och äter äckligt..Jag kan räkna upp en hel del men det är så ovärt. Tänk att jag måste stå ut i fem veckor till, fan.
Gud, jag kräks snart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
