It wont stop

Jag har som vanligt inte gjort ett piss på min lediga dag, jag antar att hela helgen kommer vara något i stil med stolsittande. Det känns som att jag bara sitter här och väntar på ett slut.
När kommer allt ta slut?

Jag vill börja med att säga att jag är en hemsk person.
Jag säger saker som jag vet innan att jag inte ska/borde säga, men det kommer ut ändå. Jag vet inte varför det blir så. Jag inbillar mig att allt jag säger är sant och rätt.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om vad jag ska bli efter gymnasiet.
Jag har sagt psykolog eller polis. Men jag ljuger ju, jag kommer bli varken eller, det är inte ens något av det jag vill bli. Det låter ju bättre om jag ljuger än att jag säger sanningen.
''Jag vill inte bli någonting och jag ska inte hinna bli gammal för jag ska dö ung.''
Jag är hemskt ledsen att allt är som det är.
Jag sårar min familj hela tiden, jag säger hemska saker som får dom att må dåligt. Och det är förrns efter jag förstår att jag har gjort fel. Det är väl situationen som gör att jag gör fel, jag vet inte. Hur som helst så är jag jävligt dum.

Jag vill fly, jag vill springa härifrån men jag har ingenstans att ta vägen.
Just nu hade jag önskat att jag hade min pappa att springa till, jag har aldrig gjort det förut men just nu skulle jag nog behöva komma bort från min nuvarande familj.
Det känns så fel att be om förlåtelse för att jag har sagt sanningen. Fast å andra sidan kom jag på att jag hade gjort fel några dagar senare. Det blir så när man tänker riktigt länge.
Jag vet ju inte varför han dricker alkohol som han gör men efter en del tänkande så kan jag nästan tänka mig vad han går igenom. Det finns dom som dränker sina sorger i alkohol.
Han förlorade sin pappa när han var ung och hans syster dog i någon slags cancer.
Jag borde skämmas..
Det kan inte varit lätt för honom när jag var liten och ALDRIG ville åka till honom trots att det var 'hans helg'. Jag grinade och skrek och längtade efter mamma varenda sekund jag var där.
En gång när jag ville hem blev han ledsen på riktigt, det glömmer jag aldrig. Han grinade och förklarade hur han kände, att han verkligen ville att jag skulle vara där.
Jag kände min nästan tvingad att stanna, jag ville ju inte göra honom mer ledsen än vad han redan var. Hur mycket pain ska jag behöva ställa till med?
Det känns som att jag har varit ivägen i hela mitt liv, allt jag gör är fel.
'Du är för blyg.' Jag kan erkänna att jag är väldigt blyg, det har jag alltid varit. Men jag kan också säga att jag kan bli väldigt social i sällskap med människor som jag känner mig trygg med.
Det är väldigt svårt svårt för mig sånt där, jag hatar mig själv för att jag är blyg. Men jag kan inte spela social, det går bara inte. Jag kan bli väldigt avkopplad med lite alkohol i blodet men då blir jag istället väldigt dum och osmart. Jag gör saker som jag vet redan då i stunden är fel och pinsamt. Och är det någonting jag har för mycket av så är det ångest.
Jag hatar att åka till pappa (när jag väl gjorde det) för jag var alltid så rädd, så himla rädd.
Jag trodde alltid att han skulle kommentera mitt utseende. Att jag har blivit tjock och ful för det har jag verkligen..
Jag kommer ihåg när vi skulle fira jul några dagar innan den riktiga julen. Jag hade byxor och en ganska kort röd tröja. Aldrig hade jag känt mig så fin. Pappa och Maria sa att jag var så fin, att jag hade blivit så smal, att dom blev oroliga och så vidare. Aldrig någonsin hade jag känt mig så sedd, jag kände att jag verkligen hade lyckats. Hade jag äntligen lyckats göra min pappa stolt?
Jag gick ner så hemskt mycket i vikt när jag gick i sjuan, jag åt nästan aldrig och jag sprang varenda dag LÅNGT dessutom och jag hade en ridlektion i veckan. Jag fick en slags ångest varje gång jag åt och ställde mig alltid på vågen efter varje måltid.
Jag var nöjd med kroppen men mitt utseende var minst lika hemskt som förut. Jag har aldrig varit snygg i ansiktet och kommer antagligen aldrig bli. Jag får fräknar när jag är i solen så den har jag väl undvikit en del.

Jag vet inte om jag ska säga att jag har blivit mobbad men någonting var det. Jag har väl alltid haft lite problem med att passa in..
Jag började skolan på pingeltorpsskolan, jag kommer väl inte riktigt ihåg början och allt men jag kommer ihåg när jag och min ''kompis'' ropade på någon, vet inte vad. Det ljusnar med åren..
Men han sprang efter oss och hann ikapp mig, han drog i mitt hår och slog mig. Mina glasögon flög ner på marken och jag grinade.
Jag blev ofta ledsen i skolan för det var ganska mycket bråk och så..En gång råkade jag avslöja för någon i en annan klass vem som skulle vara lucia (det var något som skulle hållas hemligt) men jag tänkte - Om jag säger det kanske, kanske kommer jag bli omtyckt.
Helt fel, alla blev arg på mig. Dom skällde ut mig och gjorde mig ledsen, dom pekade på mig och skrek ''Du får skylla dig själv!'' Antagligen berättade tjejen jag hade skvallrat till att det var jag som sagt det. Jag gick till min lärare och grät, jag kommer ihåg att hon sa något liknande med att jag fick skylla mig själv också. Hon hade inget medlidande alls, jag kanske inte förtjänade det egentligen men ja.. Väldigt ledsen var jag.
Jag kommer också ihåg att jag bara använde mina glasögon i klassen, varje gång vi skulle gå till lunchen så gömde jag dom i tröjärmen..Jag ville inte att barnen i dom andra klasserna skulle mobba mig. Alltså det var hemskt att hata sig själv i så ung ålder, allting började väl redan i sexårshruppen..
En dag i fyran på en helt vanlig rast så var det två killar, dom lite mer kaxiga typerna kanske..Vi hade precis börjat i samma klass tror jag, dom kom från b och jag hade alltid gått i a.
Dom skjöt sten på mig, jag förstår inte. Vad hade jag gjort? mer än att vara världens fulaste unge? Jag grät varje morgon jag skulle till skolan, min ögon var alltid röda och förstörda.
Mamma tvingade iväg mig till skolan varenda dag fastän jag låg på golvet och hysterigrät..
Någon gång i fyran så lös mamma upp som en sol, hon fick långa samtal på kvällarna och jag retades som bara jag kan. Hon hade träffat en kille..Jag fick följa med dit en gång och jag ville aldrig åka hem igen, jag bönade och bad min mamma att jag ville stanna där och slippa gå tillbaka till skolan. Jag kommer också ihåg att jag skulle ha ett förhör i matte dagen efter..Multiplikationstabellen! Jag hade så jävla mycket problem att kunna lära mig den, jag förstod inte hur man räknade heller.. Jag var tvungen att gå till skolan..
Fick tillbaka förhöret någon dag senare, läraren sa högt att det hade gått dåligt för mig och barnen småretades om det. Barn är förjävliga odjur..
Efter en tid så flyttade vi ut till Hästbo där mammas dåvarande kille bodde, det var underbart ett tag! Jag kände att mitt liv skulle börja på nytt, en ny skola, nya människor liksom!
Grååsen, första dagen där var väl inte så mycket att hurra för. Fick en kompis, hon lämnade mig sen..Jag fick två andra kompisar istället, Sara och Alexandra..Men det kändes som att jag bara förstörde någonting som dom hade..Någonting som kom emellan. Jag var oönskad med andra ord, precis som vanligt.
I sexan blev det som jävligast, vi skulle ha språk på tisdagar. Vi var tvungna att gå från en skola till en annan, och innan det så hade vi idrott. Jag hatade det och var nästan aldrig där.
Jag blev nästan attackerad när jag kom, ''Varför skolkar du? varför är du en skolkare? Thomas! visst är ida en skolkare?'' Sen sa vår gympalärare -Nämen, har vi en praktikant här idag?
Där var botten nådd, jag ville aldrig mer komma tillbaka. Skolan gick dåligt, fick ig i matte nästan jämt och så vidare..En dag i december fick jag en lapp på min bänk, jag önskade till gud att det skulle vara någonting bra! Men..Det stod skolkare med stora bokstäver. Jag försökte förklara mig att jag faktiskt hade varit sjuk, men jag blev bara hånad.
Sen kommer jag ihåg att gallerian nian skulle öppna här i gävle, jag hade varit hemma från skolan men mamma insisterade på att jag skulle följa med..Hon sa att ingen skulle se mig osv.
Dagen efter fick jag ett samtal från skolan, det var min lärare, inger. Hon sa att någon i klassen hade sett mig på stan dagen innan och så frågade hon vad jag gjorde där om jag hade varit hemma? Alltså, har hon verkligen den rätten? Att tränga sig på så?..
Jag ljög och sa att jag varit på apoteket, ingen i klassen trodde på någonting jag sa så varför ens försöka..?
Vi hade idrott ute förut, det här gör väldigt ont att säga men. Vi stog i kö för att hoppa längd och så kommer en kille och hans kompis och tränger sig före och säger samidigt ''Gå inte före fräknis!'' Jag ville springa hem och gråta men vi var inne i stan och det hade varit omöjligt.
Jag försökte istället hålla mig undan..Sen om det var innan eller efter den händelsen som han hade suttit på en lektion och gjort fula grimarser och jag hade väl gjort någon gest tillbaka..
Då knuffade han sin bänkkompis och sa ''Kolla vad ful hon är.''
Jag tyckte mycket om att färga håret förut, det gör jag fortfarande. När jag kom till skolan hade jag nyfärgat hår och kände mig jättefin liksom. ''ELVISP!'' Jag förstod inte vad dom menade med det..Men dom kallade mig det hela dagen..Tillochmed min egen kusin, Jonas. Han var också väldigt taskig mot mig under skoltiden. Jag vet inte om det berodde på grupptrycket eller om han bara hatade mig. Jag har haft svårt för Jonas dom senaste åren, jag är så jävla rädd att han ska säga någonting elakt till mig igen. Han kallade mig för glasögonorm förut, det blev jag kallad väldigt ofta. En gång av pappas tjejs, Marias sons kompis. Fan vad ont det gjorde, varje dag väntade jag på att det skulle komma från vemsomhelst..
Min syster skar sina handleder och jag undrade ju såklart varför, hade aldrig modet att fråga eftersom hon alltid brukade slå mig. En gång sparkade hon på mig när jag redan låg ner på golvet. Hon har slagit mamma och hennes kille, det går inte att bara sudda ut. Hennes utbrott är något jag aldrig glömmer. En gång knäade hon mig framför min bästa kompis, det var väldigt pinsamt. Jag låste in mig på toan och grinade hysteriskt. Jag har alltid varit ett föremål för mina sykon, jag är någon man kan slå på utan att någon bryr sig.
Min ena syster har tjuvat en okänd summa pengar av mig, sammanlagt ligger det väl ungefär vid 8000, jag blev alltid ledsen. Det var ju liksom mina besparingar från flera jular och födelsedagar..Jag hade ju planer på en egen häst..
Mina syskon kallade mig alltid bortskämd trots att jag aldrig fick en pryl, jag var den som satt hemma varje dag och hjälpte mamma. Dom andra drog in till stan och hängde med kompisar och dom fick alltid pengar av mamma. Det fick aldrig jag eftersom jag ofta hade mina besparingar..
Vad är det som gör mig bortskämd? Jag är varken bortskämd på pengar, saker eller kärlek.
Högstadiet skriver jag om någon annan gång, det här blev för mycket.