1

Jag kommer ihåg dubbelsängen jag och min syster låg i. Jag var klarvaken men pappa var tydlig med att det verkligen var läggdags.
Det är så fel att tvingas lägga sig när man inte är det minsta trött.
Jag stör mig på allra minsta ljud som jag egentligen inte skulle störa mig på om jag inte låg i sängen.
Jag försökte andas i takt med henne, kanske skulle jag bara höra mina egna andetag då. Men jag kom bara av mig.
Jag försvann in i min egen värld, till en värld där min mamma avskydde mig.
Hon kastade vita porslins tallrikar på mig och sa tydligt hur mycket hon hatade mig.
>>Jag älskar dig inte.<<
Hennes ögon var röda av hat, hon såg ut som djävulen. Jag snyftade till och kom tillbaka till verkligheten. Jag fastnade med blicken i taket, det enda jag såg var mammas röda ögon.
Nu hade jag verkligen ställt till det. Hur ska jag nu kunna sova?
Jag försvann in i min egen värld en gång till. I den världen fantiserade jag om att allting var bra och att när den här natten var slut så skulle jag få komma hem till mamma. Jag skulle berätta för henne hur mycket jag älskar henne, hur mycket jag har saknat henne och att jag aldrig mer vill åka till pappa.

Jag vaknade nästa morgon och hade ont i huvudet. Det var ljust ute och gatorna var täckta av snö. Vi fick inte gå ut så jag och min syster lekte affär, vi hade sånna där låtsas sedlar och mynt. Min syster bestämde alltid, det var alltid hon som skulle sitta i kassan och ta betalt. Det var bäst att inte strida emot för då ville hon inte leka alls och då skulle jag bli tvungen att leka ensam.
Jag hade inga kompisar där pappa bodde, eller egentligen..så hade jag inga kompisar alls. Jag kunde få ett samtal någon gång ibland när jag var hos mamma. Men då ville dom bara leka med mig för att en annan kompis inte kunde. Jag var något slags andrahandsval, ibland också ett tredje.

Jag ville inte att dagen skulle ta slut, jag ville inte att det skulle bli mörkt för då skulle jag behöva tvinga mig själv att sova och tänka på obehagliga saker.
Den här kvällen blev annorlunda, jag gick in på mitt rum och ville gråta ostört.
Saknaden efter mamma var hemsk, jag kände mig så otrygg här. Ingen att prata med, ingen som förstod mig, ingen att leka med..
Pappa kom in i rummet, jag försökte torka bort tårarna men mina ögon var helt förstörda.
>>Vad är det?<<
>>Jag vill hem till mamma.<< Jag försökte hålla tillbaka men det kom en häftig snyftning som nästan fick mig att tappa andan. Pappa torkade mina tårar och tittade på mig. Jag tänkte att nu..nu kanske han skulle förstå och skjutsa hem mig till mamma och det på en gång. Men jag åkte aldrig hem den kvällen.
Pappa satte sig på huk framför mig, nu var det hans tårar som rann.
>>Jag vill ju vara med dig precis som mamma. När du gråter och vill åka hem så tror ju jag att du inte älskar mig.<<
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag stod still och lyssnade.
>>Kan du inte stanna en natt till i alla fall?<<
Jag ville ju verkligen inte stanna men pappa var ledsen och jag kände mig dum i huvudet. Till slut nickade jag, det var svagt men det dög.
Jag grät mest hela natten, det är ett av mina knep förresten. Att gråta mig till sömns. Jag visste att mina ögon blev trötta av att gråta och man måste vara trött för att kunna somna.
Enda nackdelen var att jag fick väldigt ont i huvudet och ibland somnade jag inte alls för att det gjorde så ont.

På morgonen log jag nästan hela tiden. Dagen var kommen, jag skulle äntligen få komma hem till mamma. Jag studsade runt på mattan och hoppade hage.
>>När ska vi få åka hem?<<
>>Inte än på ett tag.<<
Ett problem, det var snökaos. Det var omöjligt att åka någonstans om det inte var akut. Jag tror inte att någon ville kalla det här för akut.
Senare den dagen ringde mamma, hon hade gjort allt för att få tag i en transportvagn.
Hon hade ljugit och sagt att jag behövde min astma medicin, vilket jag tyckte var väldigt smart.
Det var två äldre män som satt i vagnen, en av dom körde och en av dom bäddade ner oss i filtar. Det var verkligen kallt ute, istapparna hängde från hustaken och dom var halvmeterlånga. Det var snö precis överallt. Jag skulle chansa på att det var 100
meter snö. Vägen hem till mamma var jobbig, det var obehagliga vägbulor nästan överallt. Till slut var vi där, min mamma stod där och väntade.
Jag ville nästan hoppa ur vagnen och springa in i hennes famn men jag väntade.