Himmelens alla stjärnor

En känsla så stor av välbehag rusar genom nerverna i ryggradens alla kotor ner till fotens alla ben.
Den studsar tillbaka och stannar i vadmuskeln, den gör mig ostadig och nästan rädd.
Känslan av välbehag dunstar över till något helt annat & hjärtat bankar allt hårdare, svetten rinner nedför min panna som ett dåligt försök att dämpa smärtan.
Färgen i ansiktet försvinner helt och någonting slukar mig ner till vråns alla mörker. Jag känner ingenting, allt är så tomt, några knivhugg i hjärtmuskeln får mig att förstå att det inte är över än.
Hjärnan vill inte tänka, har ingen som helst tillåtelse till det. Ögonen vattnas och ansiktet blir översvämmat, nästan dränkt i alla tårar. Jag behöver bara stå ut lite till, sen är det över, finito.

Solen skiner men det är en mystisk färg på himmelen över mig, dödens alla färger samlade i ett.

Vi skulle kunna dela vår sorg i alla regndroppar som forsar ner från himlavalvet, vi skulle kunna dela glädjen som solens strålar skiner genom molnen, vi skulle kunna dela vinden när vi vill blåsa bort parasiter och odågor.
Men miljoner nålar vrider och vänder sig i hela kroppen och strypningskänslan av en boa tränger sig runt halsen. Några nerver i halsen spricker samtidigt som den tredje halskotan knakar till och bryts. Tusen små bloddroppar tittar fram, den ljust röda färgen övergår i mörk, nästan svart färg och döden tar mig i ett svep som blåsten, i ett spöregn med taggiga nålar som dräper min utslagna kropp och i ett solsken försvinner jag till himmelens alla stjärnor.