kaos, oreda, instabilitet.

Ärr, eller ristningar i huden behöver inte synas, dom bara finns där endå. Helt omedvetet så finns dom kvar där långt borta i huvudet men endå så förbaskat nära. Tankar och minnen som jag helst vill glömma tränger sig förbi när jag minst behöver dom och alltid gör det lika ont. Floder med sorg, rädsla och äckel.
Jag ska verkligen fatta mig kort, eller åtminstone försöka.

Pappa lämnade mamma, mamma hittade kärlek på annat håll. Kärleken tänkte hänga sig på altanen framför oss. Han pissade på vårt hus och skrämde oss mitt i nätterna.
Vi fick ringa polisen, systrarnas killar fick jaga honom med brännbollsträn.

Mamma fann återigen en kärlek, ute i lilla hästbo. Det spenderades många timmar i hemtelefonen med den mannen och till slut blev det en stor flytt ut dit. Jag har aldrig bråkat så mycket med en äldre människa, heller inte med min egen familj. Alltid bråk, alltid slag, och äckel en gång för mycket.
Min ena syster gick antagligen på allt möjligt och slog mig när hon fick chansen.Hon sparkade mig när jag låg på golvet, hon knäade mig framför min bästa vän, hon kastade farliga saker efter mig, hon hotade med ord att hon skulle döda mig, hon mobbade mig dagligen och berättade för mig hur jävla ful, misslyckad och äcklig glasögonorm jag var. Jag brukade sitta i min garderob och gråta, eller så sprang jag det fortaste jag kunde ut till hästarna för att söka någon slags tröst.
Mammas nya kärlek var ett riktigt jävla as, han gick på mig hela tiden och bråkade om allt möjligt. Jag vet inte vad det var som fick mig att ge tillbaka.
Han var hårdhänt och ''kittlade'' mig ganska ofta. Jag tyckte det var både obehagligt och förnedrande. En gång gick han så långt att han satt över mig och låste mina ben. Jag försökte komma loss, jag försökte få bort honom men det gick inte. I sista sekunden slutade han och gick därifrån. Jag hade aldrig känt mig så äcklad som då och allt blev så jävla mörkt. Jag kommer ihåg att jag fick tacka gud varje dag han och mamma inte bråkade, för visst hände det mer än ofta. Det var så jävla jobbigt att uppleva samma sak igen. Även han hotade att ta sitt liv.
Det fanns ljusa stunder, tro inget annat. Jag hade ju min häst Corall och mina älskade katter Missy, Simon, Lillen och Wilma. Simon blev överkörd och dog. Jag låg i min säng i flera dagar, fan vad hårt det tog. Simon var min bästa vän.
Utan mina djur hade jag aldrig haft min låga brinnande. Dom gav mig den kärlek jag behövde och dom tog all plats jag hade i hjärtat. När vi sen flyttade därifrån så försvann dom allihopa och mitt hjärta med dom. Jag har aldrig känt mig så tom.

Mamma träffade återigen en ny kärlek, hennes nuvarande kärlek.
Han var snäll i början, precis som dom andra två. Sakta med säkert så svepte hans rätta jag förbi och bara stannade där. Han har kallat mig för allt möjligt. Jag får höra än idag att jag är så jävla tjock och ser ut som ett fult djur. I början vågade jag inte säga vad jag tyckte till mamma men nu på senare tid har jag verkligen försökt. Helt meningslösa försök till att få henne intresserad och lyssna på mig. Hon vill inte höra, allt jag säger är så jävla oviktigt. Och alltid så är det mamma som vill framstå som den som egentligen ''lider'' mest av alla. Mormor, mostrar och släkt ( what evs du vill kalla det ) har ofta påstått att jag och mina systrar är problemet. ''Ni borde göra si och så och ni måste hjälpa mamma''.
Hela min barndom har jag försökt hjälpa henne, det spelar ingen roll med vad. Jag skulle göra allt för att få se henne lycklig. Hon påstår sig vara lycklig med hennes pojkvän eller vad jag ska kalla det?
fan om dom skulle viga sig.

Mammas killes pappa är helt jävla dum i huvudet han med. Han har alltid sin kamera med sig och tar en massa bilder som han sen skriver ut. Och med bilder så menar jag ( kanske tusen miljoner stycken?) Han har fan hela hårddisken full. Jag mår så jävla illa. Bilder på mig, varje steg jag tar. Och igår var han onykter dessutom, desperat på att fånga mig på bild. Jag gömde mig bakom datorskärmen tills han kom fram. Han tog mig på armen och bad mig nästan på sina bara knän. ''Låt mig få ta lite bilder, snälla lilla söta ida.'' Jag blev så enormt jävla äcklad. Jag försökte springa ifrån honom men han följde efter mig och min s.k syster blockerade vägen för att hon tyckte det var kul. Jag blev asförbannad och skällde ut henne efter noter senare. Idioten fortsatte jaga mig tills jag äntligen lyckades låsa in mig på toan. ''Ida är så vacker, jag har en massa fina vackra bilder på henne när hon spelar kort.'' - Roffe, kom nu. Låt henne vara. ( tack Elisabet för att du försökte ta bort din äckliga dräggiga man). Han blev aggressiv när han blev tillsagd. Jag skämdes och mådde så vidrigt inuti. Kan inte någon bara skjuta mig? allting vore så jävla mycket lättare så.

Och sen till sist, var är då min pappa? Jo, han har slagit sig till ro i norrsundet efter en jävla massa år av flyttar till höger och vänster. Han bor med sin tjej, Maria som har en son från annat håll. När pappa började träffa henne började han också dricka igen, vilket resulterade med en jävla massa bråk, dåligt uppförande, uppkäftighet och hemska telefonsamtal. Nu är han så jävla trasig.
Jag vill inte minnas alla gånger han har ringt och beklagat sig och sagt dom mest olämpliga saker som ett barn inte vill höra. I höstas skrev jag till honom att det räcker nu, jag vill inte att han förstör mer. Han försökte ringa mig men jag kunde inte svara, jag grinade hysteriskt och kunde nästan inte andas.
Jag såg igår att jag hade 2 missade samtal, det var pappa. Turen var väl att min telefon var på ljudlöst. Det var sista april igår så jag räknar inte med att han var nykter. Jag blir helt förstörd när han ringer och verkligen försöker låta nykter, istället för att bara låta bli alkoholen en dag.

Skolan är bra, ibland. Jag har 3 bra vänner och det nöjer jag mig med. Arbeten går bra så länge dom ska lämnas in och inte framföras inför klassen.När vi har muntliga läxförhör ( inlärda frågor ) så känner jag mig så rädd att läraren ska fråga just mig. Mitt hjärta slår i 190 och huvudet dunkar som en jävla trumma. Och när det är redovisning så blir allting helt svart. Minuterna innan så tappar jag färgen i ansiktet, mina händer börjar svettas och blir iskalla, hjärtat sitter i halsen och pulserar så det gör ont. Mina ben snubblar fram tills jag står där framme, mina händer fortsätter skaka och allting blir ett jävla fiasko.

Och allt det här kan man sammanfatta med tre ord.

Kaos

Oreda

& instabilitet