Jag kanske borde vänjt mig vid tanken att jag alltid kommer ha det så här.
Du kan inte säga att jag inte har försökt, för det har jag.
Trots alla försök så når jag aldrig dit eller så tappar jag taget när jag väl är där.
Egentligen är det här ett vanligt meningslöst inlägg som jag skriver enbart för att tangenterna är det enda som jag kan få kontakt med.
Igår satt jag i min säng och tittade ut genom fönstret, höll tillbaka tårarna som vanligt då jag vet att mamma kan komma in när som helst. Hon gjorde mig sällskap en liten stund, sa inget speciellt, försökte skoja med mig men jag var som en död vägg.
Okontaktbar och helt jävla värdelös. När mamma gick föll den första tåren.
Sen gick det inte att stoppa. Alla tankar om livet, skolan, familjen, vänner..
Jag tog fram dagboken och började skriva ner saker som jag saknar .. Trodde pennan skulle ta slut ett tag. Jag drog täcket över huvudet och somnade.
Att det aldrig tar slut. Jag fick dras en hel natt fylld med mardrömmar, på köpet eller? Snarare, betala för 2.
Ni vet väl vad det är för dag imorgon? - Den patetiska uppföljaren av idag. förlåt, haha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag vill bara ta hit dig, krama dig och tala om för dig hur bra du egentligen är. Det där som är så bra att du ser förbi det, du missar vad som verkligen finns där. Som tur är så missar jag det inte. Jag har det lättare, för jag behöver inte ens leta för det är så uppenbart, så bra, så fint. Önskar att jag kunde få dig att se dig själv genom mina ögon, så att du får se det fina hos dig, för du är en jävligt fin människa Ida.
jag älskar dig, ida, josef, bever, bästa vän <3
Skicka en kommentar